novellfreak

De flesta tror att det är omöjligt att besegra cancer i dess kungarike.
Att de flesta som har fått cancer överlever, det är ju det, det står i alla tidningar,
” AMANDA, 34, ÖVERLEVDE CANCER”.
Desto mer står det om oss, oss som inte överlever den otroliga kampen emot det som äter upp oss inifrån. Det som ingen vet, det som man inte kan ha kontroll över, det är man rädd för.
Cancer kommer i många former och skepnader.
Att undvika den, är omöjligt, även den lyckligaste av oss alla kan få den hemska domen, cancer.
Tänk dig att du får ett samtal ifrån din doktor, att ditt liv ska förändras förALLTID. Du kommer ALDRIG mer kunna få barn. Du kommer ALDRIG kunna ha ett normalt liv igen. Du kommer ALDRIG att få det du önskade. ALDRIG få det som alla andra.
Du känner dig så ensam. 
Så övergiven.
Så, besviken.


Första gången jag var på ett test, var sommaren 2009. Testet hade varat i flera veckor. 
Jag åkte dit nästan varannan dag. 
Jag visste inte vad som väntade mig, eller vad som skulle hända.
Doktorerna tog en massa prover, jag antog att det var normalt, eftersom jag inte hade varit på något större test innan.
På slutet, efter vi hade pratat om lite allmänna saker, som skolan. 
Så tog han ut min mamma i korridoren för att prata.
Efter en, kvart kanske, så kom dem in igen, mamma var mer stel än innan, hon såg bedrövad ut.
Vi gick därifrån. 
När vi satt i bilen påväg hem, så sa inte mamma ett ord, under hela resan. När vi kom hem så bad hon mig att gå och sätta mig vid Tv:n, jag gjorde lydigt som hon sade.
Jag försökte att koncentrera mig på mamma och pappas prat inne i köket. 
Jag hörde inte mycket, bara att mammas röst blev skakigare och skakigare. 
På slutet så var det som hon grät i köket.
Pappa kom in till mig vid Tv:n.
Han satte sig bredvid mig, jag tittade på Tv:n hela tiden. Jag ville egentligen inte höra vad pappa hade och säga, jag visste redan att det var dåliga nyheter.
” Lilla gumman..” började han. Jag vände mitt tomma ansikte emot honom. 
Han fortsatte, ” idag hos doktorn så tog dem en massa prover på dig..” han’s röst var snabb och koncentrerad, ” han sade till din mor att något var fel. Dem var inte säkra på vad det var, men det var något. Nu så har provresultaten kommit..” han’s röst började att bli skakig, ” mitt lilla hjärta..” sade han och han’s ögon blev blanka, några tårar gled ner ifrån han’s kinder, ” de sade nu att du har fått diagnosen..” han’s röst vek sig, ” cancer..”
Han grät.

Jag grät inte. Jag visste inte om jag skulle jubla eller gråta. 
Allt var så förvirrande. Vad skulle jag tycka?
Vad är cancer?
Varför mig?
Varför inte någon annan?
Någon som förtjänar det?
Men vem förtjänar cancer?