novellfreak

De flesta tror att det är omöjligt att besegra cancer i dess kungarike.
Att de flesta som har fått cancer överlever, det är ju det, det står i alla tidningar,
” AMANDA, 34, ÖVERLEVDE CANCER”.
Desto mer står det om oss, oss som inte överlever den otroliga kampen emot det som äter upp oss inifrån. Det som ingen vet, det som man inte kan ha kontroll över, det är man rädd för.
Cancer kommer i många former och skepnader.
Att undvika den, är omöjligt, även den lyckligaste av oss alla kan få den hemska domen, cancer.
Tänk dig att du får ett samtal ifrån din doktor, att ditt liv ska förändras förALLTID. Du kommer ALDRIG mer kunna få barn. Du kommer ALDRIG kunna ha ett normalt liv igen. Du kommer ALDRIG att få det du önskade. ALDRIG få det som alla andra.
Du känner dig så ensam. 
Så övergiven.
Så, besviken.


Första gången jag var på ett test, var sommaren 2009. Testet hade varat i flera veckor. 
Jag åkte dit nästan varannan dag. 
Jag visste inte vad som väntade mig, eller vad som skulle hända.
Doktorerna tog en massa prover, jag antog att det var normalt, eftersom jag inte hade varit på något större test innan.
På slutet, efter vi hade pratat om lite allmänna saker, som skolan. 
Så tog han ut min mamma i korridoren för att prata.
Efter en, kvart kanske, så kom dem in igen, mamma var mer stel än innan, hon såg bedrövad ut.
Vi gick därifrån. 
När vi satt i bilen påväg hem, så sa inte mamma ett ord, under hela resan. När vi kom hem så bad hon mig att gå och sätta mig vid Tv:n, jag gjorde lydigt som hon sade.
Jag försökte att koncentrera mig på mamma och pappas prat inne i köket. 
Jag hörde inte mycket, bara att mammas röst blev skakigare och skakigare. 
På slutet så var det som hon grät i köket.
Pappa kom in till mig vid Tv:n.
Han satte sig bredvid mig, jag tittade på Tv:n hela tiden. Jag ville egentligen inte höra vad pappa hade och säga, jag visste redan att det var dåliga nyheter.
” Lilla gumman..” började han. Jag vände mitt tomma ansikte emot honom. 
Han fortsatte, ” idag hos doktorn så tog dem en massa prover på dig..” han’s röst var snabb och koncentrerad, ” han sade till din mor att något var fel. Dem var inte säkra på vad det var, men det var något. Nu så har provresultaten kommit..” han’s röst började att bli skakig, ” mitt lilla hjärta..” sade han och han’s ögon blev blanka, några tårar gled ner ifrån han’s kinder, ” de sade nu att du har fått diagnosen..” han’s röst vek sig, ” cancer..”
Han grät.

Jag grät inte. Jag visste inte om jag skulle jubla eller gråta. 
Allt var så förvirrande. Vad skulle jag tycka?
Vad är cancer?
Varför mig?
Varför inte någon annan?
Någon som förtjänar det?
Men vem förtjänar cancer?

Jag kännde verkligen hur jag inte orkade. Hur jag verkligen blev missförståd, oönskad, och bara allmänt nertryckt.
Jag gick ner för trappstegen i det ekande trapphuset.
Jag hade på mig ett par mörkblåa jeans, en grå munkjacka, ett vitt linne och Bh under och självklart trosor. Till det hade jag på mig mina vita och slitna converse. Mitt långa hår hängde ner över mina byst och min mage. Mina ögon var svagt röda - ett bevis på att jag hade gråtit. Mina vanligt blåa ögon lyste mer, som dem gjorde varje gång jag hade gråtit.
Snart nere.
Mamma och pappa hade bråkat igen.
Denna gången var det om pengar, igen.
Ekonomin var inte dålig, den var stadig och jätte bra.
Jag förstod inte vad problemet var egentligen.
Jag drog upp dragkedjan så långt upp det gick, och drog även luvan över mitt huvud samtidigt som jag öppnade dörren på den tunga porten.
Kylan gick snabbt igenom kläderna, och nuddade hårt min bleka hud. Det var sent i September, och det hade  blivit kyligt om kvällarna.
Jag stoppade mina händer i fickorna på munkjackan.
Jag gick igenom det lilla skit torget som låg i lilla skit Vänersborg, och såg ett fåtal par ute, dem flesta log och skrattade med varandra, och några gick tyst bredvid varandra, dem gick och höll om varandra, och såg bara..
... Jätte lyckliga ut, utan att behöva säga ett ord till varandra.
Jag saknade att se mina föräldrar lyckliga. För snart ett år tillbaka sedan så hade vi varit en typisk lycklig familj med inga bekymmer över huvudtaget.
Jag och min tvilling syster hade haft jätte bra betyg i skolan och jag hade haft en underbar pojkvän.
Livet lekte.
Då var vi 15 år gamla.
Vi hade alltid varit små busungar på språng, alltid haft något hyss på gång. Även upp i tonåren, det hade alltid varit en sådan energi i oss, vi har, nej ursäkta, hade, aldrig kunnat sitta still.
Jag var vid skräckland, en vacker park som låg längs värnen. Jag tittade ut emot vattnet och lät tårarna rinna ner för mina nu bleka kinder.
Jag tänkte på ett minne som alltid hade stått mig varmt om hjärtat.
Det var för ca, sex år sedan, jag och min tvilling hade varit här och badat. Vi hade lekt sjöljungfruar, vi åkte, eller, ja, simmade på uppdrag i det kalla vattnet som hade legat kallt under hela sommaren, fast det bara hade varit Augusti.
När vi hade varit lite för långt ut, där vi egentligen inte hade båttnat, så fick jag - självklart- kramp och fick panik, jag åkte under vattnet och kunde inte komma upp, om inte min tvilling varit där så hade det varit min död.
Hon hade dragit upp mig på land och tagit hand om mig.
Mamma och pappa hade gått för att köpa glass just den stunden. Min tvilling hade virat om mig med min handduk och tagit hand om mig, hela dagen hade hon varit som en liten slav för mig. Vi hade självklart inte berättat för mamma och pappa vad som hänt.
Jag log när jag tänkte på minnet.
Jag log när jag tänkte på min givmilda och snälla syster.
Jag satte mig på en bänk och tittade ut i det lekfulla vattnet. Den kalla vinden smekte mig kallt, jag slöt ögonen samtidigt som jag rös. Jag lät tårarna falla.
Jag drog upp mina knän och höll mina ben nära min överkropp med armarna runt för att hålla värmen.
Jag tänkte på den dagen vi fick beskedet.
Beskedet av prästen att min älskade tvilling hade blivit skuren. Skuren till döds utav en full person, som hade blivit arg på min underbara syster och gjort det jag aldrig trodde skulle vara möjligt.
Att rått mörda en vacker, snäll, underbar person, bara sådär.
Jag brast ut i gråt, jag grät i flera veckor. Jag slutade att äta. Jag gjorde slut med min kille som jag älskade av hela mitt hjärta. Jag slutade att umgås med mina vänner, svarade inte när dem ringde eller smsade. Jag började att skolka. Och skära mig, djupa sår - djupa ärr.
Mamma och pappa började att bråka för minsta lilla.
Allt so jag hade, försvann. Allt jag verkligen brydde mig om förstördes.
Jag gick  ut på den lilla bron som gick ut till den lilla ön.
Många minnen spelades upp i mitt huvud.
Jag såg oss springa runt på den lilla ön, som vi hade gjort tidigare.
Jag log inte längre.
Det blev fler personer på den lilla ön som föreställde mig och min syster i många olika åldrar.
Jag kände hur vinden blev starkare desto längre ut jag kom på ön.
Jag gick ut på hoppbrädan vinden grep hårt tag i mig. Men jag brydde mig inte. Jag ville återförenas med min tvilling.
Jag stirrade ner i det hotfulla vattnet. Jag stod längst ut på hoppbrädan. Jag slöt ögonen. Jag tog ett steg rakt ut  i det kalla vattnet, jag föll ner, och landade hårt på vattnet. Vattnet var oerhört kallt - bra.
Jag andades ut all luft jag hade i lungorna. Jag öppnade mina ögon och såg henne. Min tvilling. Jag visste inte vad jag skulle tro.
Hon hade på sig en vit klänning och hennes medel långa hår virade och skruvade sig i vattnet, hon kom närmare mig. Hon höll om mig, jag kände hennes varma hud.
" Din lilla skit." skrattade hon. Jag var oförmögen att svara.
" Du kan inte dö, du måste leva, fixa rätt på ditt liv igen. Du måste leva för mig. Kan du göra det för mig ?"
Jag nickade.
Hon log mjukt emot mig, och försvann långsamt.
När hon var borta så kände jag min andnöd, jag var långt under vattenytan. Jag kunde inte komma upp, jag slöt ögonen. Ett svagt " förlåt" åkte upp med den sista bubblan luft från mina lungor.


Jag vaknade. Jag insåg snabbt vart jag var. Sjukhuset.
Jag kände att någon höll min hand, jag vred lätt mitt huvud dit. Det var min kärlek. Min underbara.
" Hur mår du ?" frågade han försiktigt.
Jag bara slängde mig i hans armar, jag kände hur jag grät, men denna gången inte av sorg.
Jag öppnad lätt mina ögon, och såg min tvilling vid kanten av rummet. Hon stod där med ett stort leende på läpparna, jag log stort tillbaka. Hon tynade bort, och jag slöt ögonen.
Jag hade födds på nytt, och denna gången ska jag göra allt rätt igen.
Jag ska leva för min syster.



- Emma Sik
- OBS: detta är påhittat.

Yes, ny blogg här. Men denna gången så ska jag skriva noveller som lite allt möjligt och lägga in på denna bloggen.
Vissa som jag har skrivit själv, och vissa inte.
Jag kommer att skriva var ifrån jag har fått dem andra novellerna ifrån.
Jag ska försöka uppdatera flera gånger per dag, men lovar dock inget.
Så är du en novell älskare ? Så är detta den rätta bloggen för dig !